Det politiska kvinnohatet
De finns i kommentatorsfälten och i Europaparlamentet. På bloggar och i riksdagen. Männen som hatar kvinnor.
– Medan kvinnor jobbar ideellt för Rädda Barnen så känns det ibland som om män jobbar ideellt med att hata, säger Maria Sveland under Poltics of hate i Arenan under lördageftermiddagen.
Hon är trött. Trött på mejlen som ständigt trillar in i hennes inkorg. Trött på bloggarna Per Ström och Pelle Billing som menar att feminismen gått för långt. Trött på deras snack om att det är männen, inte kvinnorna, som ständigt diskrimineras.
Känslan av trötthet är också något hon delar med Diana Nyman från Romska rådet i Göteborg. Hon blev under våren mycket uppmärksammad då hon blivit utslängd från Sheraton hotel, trots att hon var där i egenskap av regeringens gäst.
– Jag är så trött på att svara på min utsatthet. Jag har pratat om antiziganism på hela mitt liv. Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan att förhålla sig till en fientlig omgivning.
Enligt Maria Sveland har det funnits en växande antifeministisk rörelse under flera år i Sverige.
– Den hade sin kulmen 2010 då Sverigedemokraterna kom in riksdagen. Rasistiska tankar har alltid funnits tillsammans med antifeminism, säger hon.
Den antifeministiska och fascistiska rörelsen är också något som Jenny Sonesson, politisk sakkunnig hos EU-minister Birgitta Ohlsson är djupt orolig över.
– Nazisterna vann en jordskredsseger i Europaparlamentsvalet. Gemensamt för dem är hatet mot EU och en konservativ syn på kvinnan och hennes kropp.
Jenny Sonesson tror på samarbetet inom EU som ett verktyg för att bekämpa de högerextrema vindarna. Men utan feminism är EU ingenting.
– Man kan tycka vad man vill om EU. Men EU blir vad vi gör det till och om unionen ska bli trovärdig krävs det att den genomsyras av feminism, säger hon.
En feminism som sträcker sig över de politiska gränserna. Bortom etniska olikheter och genom den politiska agendan. Det är vad Maria Sveland, Diana Nyman och Jenny Sonesson efterlyser.
– Vi har ett ansvar som feminister. Att bråka mycket och aldrig, aldrig, tystna, säger Maria Sveland.